Gränd
Bland alla dessa gränder, som ständigt flätas samman,
varför är just vår egen den som saknar återvändo?
Tegelmuren till en uttorkad trädgård, fylld av minnesdigra verser,
reser sig mellan oss och den stora floden, som ständigt flyter,
likt tillvarons eviga ström,
Ljudet ifrån floden är ett eko i vårt öra, dess sånger vaggar
barnen till ljuva drömmar,
Men denna gränd, vad så än den må vara, finns i våra minnen.
Den må vara törstig, må ha torkat ut, men likväl är den vår.
Där i gränden vi har kommit till i världen, där har vi satt våra rötter,
och i sinom tid, liksom farfar en gång, är det där i gränden vi dör,
Men floden är och förblir oss lika kär, vi kan inte dröja oss kvar bakom muren,
hela vårt liv har vi törstat, vi borde ej sjunga om saknaden blott,
fatta tag i min trötta hand, låt oss riva ner tegelmuren,
en dag, en vacker dag, den må dröja men den kommer,
ska vi samfällt nå den stora floden, ska vi bada våra törstiga kroppar
i flodens klara och rena vatten...